Drömmars förändrande kraft

Anders Omstedt har varit på spaning efter drömmar i litteraturen. Här beskriver han fyra drömmar av Fjodor Dostojevskij.

 

I en studiecirkel kopplad till Söderköpings Bokhandel har vi i vår läst Fjodor Dostojevskij (1821–1881). Vi har bland annat utgått från Anteckningar från källarhålet och Bröderna Karamazov. Dessa publicerade 1864 och 1880. Det gav mig möjlighet att undersöka hur Dostojevskij arbetar och förstår drömmar. Sett ur ett litterärt perspektiv är det häftigt att bryta in en dröm i texten. Plötsligt ges en stor frihet där varken gravitation, tid eller enkel rationalitet gäller, författaren är fri och kan förmedla något annat som är viktigt. Dostojevskij skrev också noveller. I hans En författares dagbok från 1877 finns en intressant novell som heter: En löjlig människas dröm som kan sägas vara en pendang till Anteckningar från källarhålet.

 

Bröderna Karamazov är en slags kriminalhistoria runt ett fadermord. Fadern en gammal godsägare lever glupskt på kvinnor och pengar, och försummar sina söner. Fyra söner har han med olika kvinnor. Aljojsa, Dmitrij (Mitja), Ivan och Smerdjakov – alla representerande olika livsval och filosofier. Aljojsa är den yngsta brodern, den fromme troende med önskan att komma in i kloster. Han är den gode som älskas av många. Mitja är en självupptagen bråkstake som sin pappa och en livsnjutare. Ivan är den intellektuelle och tvivlaren. Smerdjakov är utbölingen och resultatet av faderns våldtäkt på en sinnessvag flicka. 

 

I boken får Aljojsa, Dmitrij och Ivan drömmar som förändrar dem: 

 

Aljojsas dröm utspelar sig vid kistan där munken Zosima ligger begraven. Zosima är känd som en mycket klok munk och är Aljojsas stora förebild. Alla väntar nu på ett under när Zosima dött men problemet är att det luktar så illa från kistan. Aljojsa börjar tvivla och tappar modet och då somnar han in. Drömmen för honom till bröllopet i Kana där Jesus gör sitt första under genom att förvandla vatten till vin. Där upptäcker han Zosima som tar hans hand och hjälper honom upp från knästående. Zosima inbjöder Aljojsa att dela det nya vinet: 

Det var något som hettade honom så det gjorde ont, tårar av hänförd glädje bröt fram i hans själ…Han sträckte ut armarna och vaknade. 

 

I sin dröm kom Aljojsa i kontakt med något i sin inre kärna som gjorde honom hel.

 

Mitjas dröm utspelar sig under rättegången som behandlar fadermordet. Där somnar han tvärt och börjar drömma. Drömmen är underlig och han färdas någonstans ute på en stäpp, och en bonde kör honom i snöslasket på en kärra dragen av två hästar. Mitja fryser och ser nedbrända hus, fattiga människor, mörka och avtärda kvinnor, gråtande hungrande barn. Mitja fattar ingenting, varför är det så? 

Och han kände också hur det i hans hjärta steg upp en ömhet och ett medlidande, som han aldrig hade känt förut, och han kände att han ville gråta och han ville göra något för alla dessa…Och hela hans hjärta råkade i brand och han kämpade för att komma fram till ett slags ljussken och han kände en sådan lust att leva, leva, gå och gå vidare för att nå fram till det nya ljuset, som strålade mot honom, fortare, fortare, nu, genast med detsamma. Han vaknar upp. 

 

Mitjas dröm öppnar hans ögon för medmänsklighet.

 

Ivans dröm beskrivs som en mardröm där han i ett helt kapitel får möta djävulen. Ivan är sjuk och lider av hallucinationer. Under ett sådant tillfälle får han besök av en välklädd herre som sitter i ett hörn av rummet och börjar prata med Ivan. Han irriterar Ivan med att veta vad som plågar Ivan. Men vem är det som plågar Ivan – är det Ivan själv? Ivan utmanar djävulen och säger att han skall övermanna honom och inte hamna på dårhuset. De grälar med varandra och kommer in på filosofiska frågor. Djävulen säger: 

Och på grund av människornas djupt rotade inskränkthet… så blir det tillåtet för var och en, som redan nu inser sanningen, att inrätta sig helt efter eget behag enligt de nya grundsatserna. Och det innebär att ”allt är tillåtet”…När Gud och odödlighet i alla fall inte existerar, är det tillåtet för den nya människan att bli gudamänniska, även om hon blir den enda i hela världen och kan då i denna nya värdighet med lätt hjärta om så erfordras hoppa över alla moraliska skrankor. Ivan protesterar och slänger ett vattenglas mot djävulen och vaknar.

 

Ivan den intellektuelle och tvivlaren möter konsekvensen av sitt tänkande – en värld utan Gud och utan tanken på odödlighet. Detta leder till att människan själv gör sig själva till gudar vilket illustrerar Dostojevskijs starka kritik mot den växande västerländska livsstilen.

 

I Bröderna Karamazovs tre drömmar så möter respektive broder djupare delar i sig själv och får nya tankebanor som förändrar dem. En syn på drömmar som inte skiljer sig mycket från våra egna drömgruppsarbeten. 

 

Mot slutet av sin karriär skrev Dostojevskij novellen En löjlig människas dröm. Den är kan man kalla en pedang (motsvarighet) till hans kanske främsta verk: Anteckningar från källarhålet. Anteckningar från källarhålet rymmer så mycket bitterhet, skuld, grubblande, famlande efter mening som slutar med att romanens tjänsteman isolerar sig i sitt källarhål. När jag läser den så blir jag så bedrövad av huvudperson livsöde. Är det så att vi människor i grunden är själviska, olyckliga och utan självförtroende? Och är vår enda plats för frihet i ensamhet som singlar i total isolering? Att undersöka novellen En löjlig människas dröm ger oss därför möjlighet att se hur Dostojevskij utvecklades och hittar en annan väg för den nya huvudpersonen och för oss? Så här börjar novellen:

Jag är en löjlig människa. De kallar mig numera för en dåre. Det hade varit att betrakta som en befordran om det inte varit så att jag i deras ögon förblivit lika löjlig som jag alltid varit.

 

Huvudpersonen känner sådan stor likgiltighet inför livet och världen. Han kommer också underfund med att inte heller något som kommer existera framöver: 

Och det var efter det som den djupa sanningen gick upp för mig. Den gick upp för mig i november förra året, nämligen bestämt den tredje november. Det var en dyster kväll, den dystraste kväll man över huvud taget kan föreställa sig.

 

Vår huvudperson är på väg hem efter en kväll hemma hos några kollegor där de ätit mat. Den natten bestämde han sig för att ta sitt liv. Sedan tidigare hade han köpt en revolver som nu låg hemma och väntade:

Och just som jag stod där och såg upp till himlen grep plötsligt en liten flicka tag i min arm. Flickan kunde inte ha varit mer är åtta år, blöt och med trasiga skor.

 

Flickan ropade på hjälp och drog vår huvudperson i armen. Kanske behövde hon få med honom hem där mamman låg sjuk?

Men jag följde inte med henne, tvärtom fick jag plötsligt ett infall att sjasa bort henne.

 

Vår huvudperson går upp till sin lägenhet, tar fram revolvern helt övertygad att han skall skjuta sig i natt:

Och jag hade nog förstås tagit livet av mig om det inte var för den där flickan. Varför hjälpte jag då inte den där flickan? Jag blev upprörd över slutsatsen att om jag nu redan bestämt mig för att ta livet av mig i natt borde ju allt vara likgiltigt för mig, och varför kände jag medlidande med flickan?

 

Vår hjälte hamnar i grubblerier och i stället för att skjuta sig föll han plötslig i sömn. Han konstaterar:

Drömmar är som bekant en mycket underlig företeelse: vissa saker framträder med en förfärlig klarhet, som om detaljerna mejslats fram av flinka juvelhänder, och annat hoppar sorglöst över, märker det inte ens en gång, till exempel tid och rum. Det tycks som om drömmar inte styrs av förnuftet, utan av önskningar, inte av huvudet, utan av hjärtat, och likväl, vilka illsluga upptåg har inte mitt förnuft haft för sig ibland när jag drömt! Det sker helt ofattbara ting med mig när jag drömmer. Min bror, till exempel, dog för fem år sedan. Det händer ibland att jag åter ser honom i mina drömmar.

 

Nu kommer hans dröm:

Plötsligt drömde jag att jag tog upp revolvern och riktade den, allt jämnt sittande, mot hjärtat, just hjärtat och inte huvudet. Och hastigt tryckte av.

 

Här börjar drömmen om hur han skjuter sig i hjärtat och läggs i en kista som sedan jordfästs. Att ligga i en kista utan upplevelse av tid och rum men med fukt och plötsligt känna en droppe vatten komma i vänstra örat och en till och en till. Att plötsligt känna djupt agg över sitt öde. Kompakt tystnad och så plötsligt öppnades graven och han blev hämtad av en mörk främling. Och plötsligt befinner vi oss i rymden. Med sitt mörker och stjärnor. Det finns alltså ett liv bortom graven tänkte han med drömvärldens underliga lättsinne. Han förs med rasande fart ut i rymden och ser plötslig en liten planet som kommer närmre. Den växer och snart kan han urskilja oceanen och Europa.

Plötsligt befinner han sig på denna andra jord och möter människorna som bebor denna lyckliga jord. Aldrig har han på vår jord sett sådan skönhet i människor. Detta var jorden före syndafallet, här levde människor som inte syndat. Människorna skrattade glatt, kom nära och smekte honom. De såg fram emot stunden med glädje, älskade skogen och havet och varandra. Genom sångerna förmedlade de alla sina intryck från den gångna dagen. De tyckte om att hitta på nya sånger. Å ja naturligtvis överväldigades han av känslan i denna dröm som rymde sådan harmoni. Men det slutade med att han fördärvade allt. Drömmen sträckte sig över tusentals år och lämnade en känsla av helhet i honom. Det enda han med säkerhet vet är att han var orsaken till syndafallet:

Likt en avskyvärd trikin som ett pestfrö som besmittar hela riket smittade jag ned hela denna värld. De lärde sig att ljuga, att älska lögner och skåda lögnens skönhet. Därefter föddes snabbt vällust som födde avund och sedan i sin tur grymhet. Jag kände att jag skulle dö och just då vaknade jag.

 

Vår drömmare vaknar och nu vill han bara ha liv och mer liv. Från den stunden går han runt och förkunnar och omgivningen skrattar åt honom men han bryr sig inte för han älskar dem. Hur skall han inte kunna tro: han har skådat den djupa sanningen. Och samtidigt är det så enkelt: Man skulle kunna ställa allt till rätta på en dag, på en timme skulle man genast ställa allt till rätta! Det viktigaste det är att älska andra som sig själv. Det är det viktigaste och det är allt, strängt taget behövs inget mer: Man kommer då genast underfund med hur resten skall ställas till rätta.

 

Detta skrev Dostojevskij i slutet på sin yrkesverksamma bana i En löjlig människas dröm. En hälsning till alla oss som också vet att drömmar kan förändra oss människor.

 

Litteratur

  • Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Finns i flera upplagor och jag har använt nyöversättningen av Staffan Dahl från Wahlström & Widstrand 1986. 
  • En löjlig människas dröm av Fjodor Dostojevskij. Novell som finns i En författares dagbok och som är tillgänglig på bibliotek.

4 reaktioner på ”Drömmars förändrande kraft”

  1. Anders Omstedt

    Hej
    Det vore trevligt att veta hur många som läser inlägget. Som det är nu vet jag inget om någon sett artikeln?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *